Det här är inte en kokbok som man kanske skulle kunna tro när man ser titeln. Vi läste den här boken till den senaste bokcirkelträffen och det var en perfekt bok för det ändamålet, det finns väldigt mycket att diskutera och fundera på i den här boken.
Det börjar med att Sara får ett missfall som indirekt hennes mor Maryam är skyldig till. Det här blir början på en lång resa, både inre och yttre för Sara och för hennes mor Maryam. Mamman flyr nämligen hals över huvud tillbaka till Iran, landet som hon flyttade ifrån många decennier tidigare. Där börjar hon bearbeta sitt förflutna, anledningen till att hon hamnade i England och hon träffar människor som hon lämnade i Iran många år tidigare. Sara blir kvar i England med sorgen efter sitt ofödda barn tillsammans med sin förkrossade far Edward. Maryam bjuder ner även Sara till Iran och där får Sara veta saker om sin mor som hon aldrig hade föreställt sig.
Den här boken väckte många tankar hos mig, den mest omedelbara var diskussionen som vi har här i Sverige kring hedersmord och hedersrelaterat våld. Det är så främmande i vår kultur att en persons handlingar kan få sådana oerhörda konsekvenser som det får i den här boken. Men när jag läste boken så kände jag flera gånger igen resonemangen från en annan bok som jag läste nyligen, nämligen Elsie Johanssons Glasfåglarna, en bok som utspelar sig i Sverige, för bara ett sjuttiotal år sedan. Skammen som Nancys familj är rädda för är väldigt lik skammen som Maryams far vill skydda sig ifrån även om Maryams handlingar får annorlunda konsekvenser. På bokcirkeln pratade vi om att hedersresonemanget egentligen inte handlar så mycket om religion eller kultur utan om att upprätthålla maktstukturer i samhället och om demokrati.
En annan sak som jag tänkte när jag läste boken var att tänk vad mycket lättare livet skulle ha varit om de bara hade kunnat prata med varandra. Maryam träffar sin Edward i England, en man som älskar henne och som ger henne trygghet och en egen familj, men de når aldrig varandra. Oj vad mycket lättare Maryams börda skulle ha varit om hon bara hade orkat berätta lite grand av sin historia för sin make.
Boken visar också väldigt tydligt på vilka enorma kontraster det är mellan det engelska (västerländska) samhället och det iranska. Och det är ingen svartvit bild vi får. Det är inte så att någon av "världarna" framstår som bättre än den andra, det blir väldigt tydligt vilka enorma skyddsnät iranska Maryam har i Iran och hur ensamma vi västerlänningar är, nästan helt utan socialt nätverk.
Det här är några tankar jag fick när jag läste boken, men det finns faktiskt mycket mer att säga om den, så läs den. Trots att det är en tänkvärd bok så är den inte tung eller jobbig att läsa, den är inte speciellt tjock och det är ett väldigt vackert språk. Yasmine Crowther har förmågan att måla upp miljöer så att man inte bara ser dem framför sig utan man känner och luktar dem också inne i huvudet när man läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar